07 Nov 2013

Hej Thomas Hedlund!

Thomas Hedlund är en av U x U-festivalens curatorer och kommer tillsammans med de andra curatorerna och publiken att bestämma programmet för festivalen 2014. Han är också trummis i Phoenix som redan är klara för nästa sommars festival. Vi tog chansen att få veta lite mer om Thomas, få inblick i hans roll som curator för U x U och höra hur vägen till Phoenix sett ut…

Från Plastic Pride(!) till Phoenix, berätta om din musikaliska resa (fast gärna med fler ord)!
– Jag gick musikskolan och spelade trummor för Göran Teljebäck, vars entusiasm och uppmuntrande ton var direkt avgörande för mitt fortsatta intresse. Jag minns att vi var ute på en liten skolturné med musikskolan vid ett tillfälle. Då gjorde David Sandström praktik hos Göran och jag tyckte att han var så häftig med sitt rakade huvud (och mössa inomhus). Jag gick högstadiet på Grubbeskolan, som vid den tiden hade väldigt inspirerande och företagsamma musiklärare. Sedan började jag spela i band när jag gick ut nian, lagom till att jag slutade ta trumlektioner.

– The Perishers var det första bandet, och ganska snart därefter Plastic Pride. Det förstnämnda bandet var aldrig en del av hardcorescenen, utan hörde kanske mer till Nons-gänget i stan. På sätt och vis var Plastic heller aldrig riktigt “med” i HC-gemenskapen, som kunde vara rätt exkluderande på vissa sätt, men vi kämpade på ändå. Klimatet i staden då var väldigt häftigt och något som jag fortfarande är tacksam över att ha fått ta del av. Detta trots att man i efterhand har kunnat se hur det utvecklades rätt tydliga hierarkier och en smått sekteristisk stämning på sina håll. Det ordnades spelningar till höger och vänster, av minst sagt varierande kvalité, men vi drogs med i detta och delade känslan av att så mycket faktiskt var möjligt, bara man hjälptes åt och gav sig tusan på det. Vi åkte på galna punkturnéer med Plastic och spelade in melankoliska skivor med The Perishers. Det var en fantastisk skola för mig, på så många sätt. Den cementerade en massa ursprungliga känslor kring varför man överhuvudtaget vill spela musik. Känslor som jag fortfarande har och som hjälper mig att vara tacksam inför så mycket av det jag upplever i dag.

“Bra spelningar är de där man förlorar sig i nuet – vilket också kan låta fånigt – men det är så det känns.”

Var började ditt musikintresse och varför började du spela just trummor?
– Jag tyckte, precis som många barn verkar göra, om att höra hur saker lät när man slog på dem. Vi har massa bilder från när jag är riktigt liten och står och spelar på tanzaniska trummor som vi hade hemma. Jag tyckte mycket om att sjunga och musicera som barn. Att det sedan blev trummor för hela slanten hade, vilket jag nämnde tidigare, mycket med Göran Teljebäck att göra. Sedan hade jag kanske en viss fallenhet för det, vilket ju var uppmuntrande i sig.

Knappt har du hunnit vara hemma i Umeå i två veckor efter senaste turnésvängen i Nord- och Sydamerika innan det bär av ut på vägarna igen nästa vecka. Hur kommer det sig att du spelar med Phoenix från början?
– 2004 agerade vi förband till dem med Deportees, ett annat band som jag spelar med. Vi delade skivbolag med Phoenix då och var tursamma nog att få följa med på några spelningar här i Sverige. Vi tyckte att de var väldigt coola och exotiska. Det faktum att de faktiskt KOM från Paris var overkligt i sig. Vi gjorde några riktigt roliga konserter tillsammans. Det var på den tiden vi (Deportees) var inne på att skapa en fusion av modern country och R’n'B. Jag minns att jag hade hatt och långt, krulligt hår, vilket känns som ett avlägset stilval så här i efterhand. Inget ont om varken hattar eller krulligt hår, men hur som helst: tycke uppstod och fransmännen frågade om jag ville börja spela med dem. Och det ville jag ju hemskt gärna. Jag älskade deras musik och tyckte att de verkade vara oerhört fina människor. Jag har spelat med dem, både live och på skiva, sedan 2005.

Baserat på alla olika band du spelat i, har du en stark drivkraft att testa nya marker eller vad kommer det sig av, tror du?
– Jag vet inte. Det har liksom alltid varit lite så. När jag började spela i band lirade jag med Plastic Pride (övertydligt namn, någon?) och The Perishers parallellt. Även om det fanns beröringspunkter mellan banden när det kom till musiklyssnandet, var våra uttryck hemskt olika. Och när jag övade hemma i pojkrummet var det till lite mindre (indie)rumsrena saker som Yellowjackets och Chick Corea. Så det har alltid varit en röra av olika genrer och uttryck. Därmed inte sagt att jag är någon musikalisk kameleont, som rör sig obehindrat mellan genrer. Jag är i ärlighetens namn rätt begränsad som trummis. Men det kan nästan vara en tillgång ibland, inbillar jag mig.

Tycker du det finns något utmärkande för musiklivet i Umeå?
– Jag inbillar mig att det finns en känsla och förståelse för musikens och kulturens betydelse bland stadens invånare. En bred förståelse alltså. Att det är helt rimligt och riktigt att ägna sig åt musicerande, inte bara som en hobby utan som ett yrke – oavsett om man får pengar eller ej. Det visar sig i alla dessa begåvade musiker i stan som sliter på med sina album och turnéer. Om man tittar på musikpressen så märks det rätt tydligt att Umeå har blivit synonymt med modig och kvalitativ musik.

– Jag tycker att det är ett fint, öppet och inspirerande klimat i stan. Men också att band sporrar varandra till att bli bättre, och visa varandra att det går. För oss som är lite äldre i gamet var det så viktigt att se band som Refused och Meshuggah ta sin musik långt ut i Europa och världen. Inte så mycket ur ett karriärsperspektiv, vi tänkte inte så då, utan snarare för att det visade oss att saker var möjliga, bara man lade manken till. Att det inte behövde vara så långt mellan tanke och genomförande. Det är fortfarande rätt signifikativt för staden. Sedan kan man tycka att det kunde finnas lite mer stöd från kommunalt håll när det kommer till dugliga replokaler och så. Med tanke på alla band som för ut Umeå i världen. Men samtidigt föds det mycket bra musik och god konst ur känslor av att vara motarbetad och utanför. Så det kanske är i sin ordning, på sätt och vis.

Vad kommer du som curator kunna tillföra U x U-festivalen?
– Jag ska försöka ordna hit artister som speglar mitt eget smått kaosartade musiklyssnande. Förhoppningsvis blir det allt ifrån svängig hip-hop, knasig konstrock, via mer eller mindre tung musik till ensamma deppgökar med gitarrer.

Berätta om en sjukt minnesvärd konsert du varit med och arrangerat eller varit på?
– Bon Iver på Way Out West förra året är en av de absolut bästa konserterna jag någonsin varit på. Jag har lyssnat så fantastiskt mycket på deras musik, genom glädje och sorg. Så alla låtar var inte bara bekanta utan betydde verkligen något för mig. Det var en oerhört känslomässig spelning. En sådan spelning som gjorde mig än mer förvissad om att det är rätt och riktigt att ägna sig åt musik: att musik har kraft och potential att förändra och berika folks liv. När man ser så oerhört mycket livemusik som jag gör i mitt yrke är det ganska långt mellan gångerna då man blir verkligt berörd. Detta sagt utan att försöka verka vara blasé.

–En spelning som var rolig att arrangera var José Gonzalez på Kafé Station. Den ägde rum just när Herr Gonzalez hade blivit riktigt stor, och det kändes fint att ordna en så intim och anspråkslös spelning för folk i stan. Kön sträckte sig långt, långt upp efter Östra Rådhusgatan och det blev en magisk kväll.

Ge oss gärna ett musiktips / kanske något vi inte hört!
Dur-dur Band – Dooyo. Försök att stå still när ni lyssnar på den låten.

Vad är viktigt för en bra spelning, som musiker?
– Det kan låta cheesy, men: känslan av att man skapar något tillsammans. Inte bara på scenen utan även med publiken och folket som jobbar på stället. Samspelet och det som uppstår när människor lyssnar och känner något ihop. Sedan kan det såklart vara helt olika känslosträngar som slås an, men man märker när stämningen blir förtätad och en total närvaro infinner sig. Bra spelningar är de där man förlorar sig i nuet – vilket också kan låta fånigt – men det är så det känns. Sedan älskar jag stämningen efter ett lyckat gig, när man kan ta på stoltheten hos alla som har arbetat med konserten, tekniker, roddare, barpersonal, musiker etc. Vetskapen om att man gjorde det tillsammans.

Har du någon hälsning till festivalens besökare inför sommaren 2014?
– Jag hoppas att vi ses nästa sommar! Det här är ett lite tokigt projekt, som har alla möjligheter att bli alldeles utomordentligt trevligt!